asathor

Jag måste berätta om en tjej som skulle gifta sig och till möhippan hörde magdans med insamlande av pengar till programmet.
Vi skulle ut på en skärgårdstur med bland annat Mitsubishis dåvarande chef och ett tiotal andra japanska potentater när två unga damer kom fram till mej och frågade om dom fick dansa en magdans på kajen vid vår båt. Den ena hade en gammal stormhatt i handen, den andra var mycket minimalt klädd i bikini och genomskinliga vida benkläder.
Självklart fick dom det!
Det blev genast fart på japanerna som med kamerorna i hand hängde över relingen och fotade den dansande tjejen. Hon var riktigt duktig där hon svängande med höfter och mage dansade runt på kajen nedanför Djurgårdsbron i Stockholm.
Tjejen med hatten gick ombord efter påtryckning av undertecknad och sträckte fram stormhatten mot dom jublande japanerna, som på mycket kort tid fyllde den med sedlar. Det var inga småsedlar som lades i den hatten utan mest femhundralappar!! Det kunde betala hela bröllopet tänkte jag.
Tjejerna ville betala tillbaka alla pengar, det här var ju bara på skoj, ett möhippejippo sa dom, men japanerna ville inte ta tillbaka något för det var ju värt alla slantar dom skänkte för dansen.
- Jag hade en riktig dispyt med de unga damerna förrän dom till slut lämnade oss för fortsatta påhitt. Det blev nog inga flera danser tänkte jag då jag vinkade av dem.

En dag kom det en kunglighet ombord med två livvakter. Det var den thailändska prinsessan Chulabhorn, professor vid unga år som var på europaturné. Hon var mycket vacker med långt svart hår då hon skred upp för trappan till övre däck där styrhytten var belägen längst fram och vår bar akter om den.
Ägaren till fartyget var i sitt esse, han bugade, bockade och gick baklänges för att inte vända ryggen åt denna prinsessa. Det är förbjudet att vända kungligheter ryggen i Thailand.
Han blev helt perplex då jag SATT till rors och prinsessan STOD bredvid mej och kollade var vi befann oss i skärgården i sjökortet.
- "Du kan väl inte sitta då hennes höghet står", viskade han sneglande på livvakterna som också uppehöll sig på bryggan. Dom bara stirrade tillbaka och slutligen gick han ut. Baklänges!

Trevlig tjej det där tänkte jag och vi åkte omkring i fyra timmar i Stockholm skärgård, hon berättade att hon hade besökt många länder i Europa och skulle åka vidare till Norge efter Stockholm.

 

 

 

 

 

Det här var år 1958 och jag var i Köpenhamn, hade slunkit in på Eden Bar, en liten klubb som stängde klockan 05,00 och öppnade kl. 06,00 igen efter en snabb städning.
Jag hade hamnat på golvet med en flaska whiskey, satt där och tittade på de dansande när jag fick en lätt spark i sidan...
"va fan, skrek jag till och såg upp på "sparkaren". Gissa vad!
Det var The King, Elvis i egen hög person, klädd i lumparkläder...
"I´m so sorry" sa han, "why do you sit on the floor"? Come and sit with us if you like" Han pekade mot ett bord där några andra amerikanska militärer satt och hade kul.
Självklart satte jag mej med dom grabbarna efter att Elvis hämtat en stol nånstans ifrån. Min whiskeyflaska hade jag glömt på golvet.
Av rena exalteringen hade jag nyktrat till och vi hade jättetrevligt, skrattade och drack öl.
Elvis var ju "kung" även här, men han skrev inga autografer den kvällen (natten) och klockan halv fem "beordrade " han sina polare att åka tillbaka till Tyskland där dom låg i lumpen.
- Ja, det var en upplevelse måste man säga.

Det regnade när vi hämtade Per och Marie på kajen utanför Grants Hotell på Blasieholmen i Stockholm. Kajkanten var så hög att det inte gick att lägga ut landgången utan jag fick ta emot Marie nerifrån båtdäck, hon kom glidande ner i min famn och jag ställde henne på däck, lite blöt av regnet men hon var på ett gott humör, skrattade och tackade mej med en puss på kinden.
Sedan var det Pers tur, han försökte klara av bordandet själv men jag fick allt hjälpa honom också. Med ett skratt kom han ner på däck och jag var glad att jag slapp en puss av honom också.
Vi körde Roxette till Skeppsholmen, bron dit var full av köande människor som var tidigt ute för att få bra platser framför scenen.

Visst var det jobbigt att springa ärenden åt unga tjejer som ville ha Gessles autograf, men samtidigt var det ju kul att serva dessa unga damer, det var många som också ville ha Marie Fredrikssons namnteckning.
Oj oj vilket ös det blev då Roxette framförde sina låtar.
Nog var det en kväll att minnas alltid, jag minns den som vore det igår, så att säga.

Jag har skrivit att Rockfestivalen var år 1988 men ska rätta till det nu, det var 1987!! och inget annat.

Eva Dahlgren var så skön där på scenen, jag gick iland för att se henne sjunga live, hade ju tillträde till en plats längst fram då jag kom bakifrån så att säga. Vi låg ju rakt bakom scenen med båten.
Eva hade just sjungit en sång som låt mycket religös och nu drog hon till med "Jag klär av mig naken"...Hennes röst ger mej gåshud, den är så sensuell och mjuk, lite hes så där sängkammarlockande.

Hon var på scenen istället för Joe Cocker som envisades med att inte komma ut ur sin hytt förrän senare på kvällen

 

 

 

Det var Rockfestival i Stockholm 1988. Joe Cocker kom ombord utan några choser, han försvann ner i sin hytt där han låste in sig med båda livvakterna utanför dörren i det trånga utrymmet, kallat korridor. När vi hade förtöjt på Skeppsholmen bakom estradtälted satt artisterna i vår bar som de använde som sminkloge låg mr Cocker kvar och "rökte", hans sätt att koncentrera sig enligt ena livvakten. Han fick absolut inte störas. Så han kom inte upp för sitt nummer som var det första utan Eva Dahlgren fick hoppa in i hans ställe. - Som hon sjöng, man fick gåshud på armarna. Hon är suverän. Joe Cocker kom äntligen fram och satte igång på sitt speciella sätt och det var naturligtvis fullt ös, han gjorde ju alltid succè. Sedan följde Roxette och det gjorde ju inte festivalen sämre. Alla var helnöjda den kvällen.

Dom kom i limousin, Prince med fru och påkläderska. Alla tre äntrade ombord längs landgången, vår matros och limousinföraren hjälptes åt med bagaget, 5 stora resväskor som skulle dom stanna en månad ombord... Prince var arrogant och bestämmande mot sina damer som lydigt gjorde vad han befallde. Han verkade kär i sig själv, för vid varje spegel han passerade stannade han för att spana in sig i det återgivande glaset. Sällskapet försvann ner i sina hytter under däck med livvakter och allt, vi lossade förtöjningarna och stävade ut mot skärgården för en två dagars tur. - Väl ute ur hamnen dukades matbordet för middag, en välkomstdrink serverades uppe på övre däck före maten och snart dök gästerna upp, omklädda som till gala. Men dom var ju snygga, till och med livvakterna hade stylat sig. Man såg inte de vapen som vakterna möjligen bar på. Våra gäster verkade nöjda med bespisningen som bestod av hjortstek och hasselbackspotatis (som på nobelfesten). Men sedan såg vi inte av Prince något mera under resan. Han tillbringade all tid nere i hytten, medan hans damsällskap bar ner mat och dricka till honom. Livvakterna dök upp en och en för en drink eller lite mat, den ena var alltid nära Prince. - Prince uppträdde sedan endast i Stockholm i augusti, han avstod att uppträda i Göteborg. Tråkig typ tycker jag,, men tjejerna var fina...

 

En dag i slutet av juni 1988 anlände Bruce, The Boss, till kajen i taxi och äntrade ombord med gitarr och en liten packning. Han skulle stanna ombord några dagar och se Stockholms skärgård på nära håll.
Hela vår personal mötte honom på däck och hälsade Bruce välkommen.
Så klart fick han vår största och bästa hytt, där han inkvarterade sig, duschade och och kom upp till oss.
Jag visade vart vi skulle gå i skärgården på sjökortet och han var mycket intresserad av resan. Bruce var en mycket trevlig och kamratlig person utan några som helst divalater, iklädd en rutig skjorta och jeans såg han ut som en vanlig knegare.
Vi besökte Sandhamn, Möja och övernattade på Högböte, söder om Möja.
Tidigt på morgonen satt Bruce och plinkade på sin gitarr sjungande på någon text han skulle sjunga på sin konsert på Stockholms stadion den andra juli.
Han lade inte märke till mig förrän jag stod framför honom och artigt frågade om han ville ha frukost. "let me finish this and I´m all yours", sa han. tio minuter senare kom han in och var hungrig.

Kula att köra stjärnor ibland. Springsteen var mycket nöjd med den resan.

 

Sitter på en bänk på kajen i Sundsvall och tänker på den tiden jag var skeppare ombord i en flott lyxkryssare i Stockholm.
Det var rockfestival i Stockholm och det regnade. Bron till Skeppsholmen var blockerad av människor så det gick inte att köra över med bil varpå vi tillkallades för att föra artisterna till estraden på ön.
Först kom Eva Dahlgren ombord vid vår kajplats vid Djurgårdsbron, men Marie Fredriksson och Per Gessle väntade i regnet utanför hotel Lydmar (Grant) och dom behövde hjälp för att komma ombord då kajkanten var för hög så vi låg under den. Jag lyfte först Marie ombord sedan var det Pers tur men han ville kränga sig ombord själv.
Joe Cocker var redan ombord utan att jag visste om det, han låg i sin hytt och rökte enligt livvakterna och fick inte störas.
Sedan gick vi mot Skeppsholmen i sakta mak och förtöjde bakom estradtältet. Artisterna använde vårt fartyg som sminkloge, de sprang fram och tillbaka mellan scenen och båten.
Jag vet inte hur många autografer, mest av Per Gessle, jag förmedlade men det var nog många hundra tänker jag,
Oj vilket tryck det blev den kvällen.

Ska skriva om när Springsteen, Prince och några flera åkte med oss i en senare blogg.